Känner mig väldigt kritisk till besöksförbudet i äldreomsorgen. En äldre släkting med begynnande demens när pandemin startade. Hennes enda glädje var våra besök, vi kunde fortfarande föra ett samtal och hon blev glad över besöken. Sedan kom besöksförbudet och efter några månader utan besök kom så besöksskärmen, bättre än inga besök men med nedsatt hörsel hörde hon ingenting men var ändå glad att se oss. Efter ett par misslyckade besök skaffade jag ett par hörlurar och tog med två telefoner en kopplad till hennes lurar och en att prata i. Det blev i alla fall lite kvalitet och glädje av besöken. Fram mot hösten blev det för kallt och besöken ohållbara. När vi äntligen fick komma in på boendet igen var hon så försämrad i sin demens. Personalen på boendet hade inte kunskap eller tid att stimulera henne så hon låg mest ensam i sin säng. Av och till var det besöksförbud på grund av smitta på boendet. Över jul o nyår var det besöksförbud. I januari kom förslag från boendet att hon skulle flytta till demensboende. Då gick allt fort ena veckan beslut nästa kom erbjudande och veckan därpå flyttade hon. Denna stora förändring och ännu ett besöksförbud gjorde att hon rasade fullständigt. Nu känner hon inte alltid igen oss när vi kommer, hon vill bara sova.
Min slutsats av detta år och hur man hanterat våra äldre är en stor katastrof. Ett liv som avslutas med ett drygt år i socialmissär. Nej hon är inte död men lever ett liv helt utan glädje och livskvalitet där vi har svårt att få kontakt.
Mer lessen för hennes skull än arg men tror tyvärr inte hon är den enda som förlorat sitt själsliga liv.
Fick för några veckor sedan ett mail från boendet med restriktioner för besök. Alla besök ska bokas och både bokningar och besök skulle ske på vardagar fram till kl. 17.00. Ett äldreboende värre än en fångvårdsanstalt. När jag sedan fick fatt i chefen menade hon att det bara var rekommendationer vilket det inte stod i mailet. En vecka senare kom rättelse att det bara var en önskan men fortfarande ska besök bokas och helst dagen innan. Har till och med blivit nekad på grund av att det var mest vikarier som jobbade. Ska vi anhöriga känna oss som en belastning? Personal kommer och öppnar ytterdörren och följer oss till rummet och man följer oss ända till ytterdörren när vi ska gå. Munskydd ska bäras hela besöket och ett avstånd på 2 meter ska hållas. Med vår anhörigs demens och hörselnedsättning varken hör hon eller känner igen oss så där är jag trotsig. Det blir både kram och närhet och munskydd av så hon ser vem jag är. Vi är båda vaccinerade så risken borde vara liten.
I morgon gör jag ett nytt besök och ska försöka hjälpa henne att tvätta håret om hon orkar. Något av sitt gamla jag har hon kvar, envishet och viljan att bestämma själv vilket gör det svårt att hjälpa henne. Får hålla tummarna för att det fungerar i morgon.
